Fem år har gått. Då satt vi på våra ställen och tog emot vittnesmålen som vällde in. En på ett
kontor på Ålandsvägen. En hemma i sin lägenhet. En i pauserna på jobbet. En på ett hotellrum
i Reykjavik. Vi höll kontakten med varandra, frågade, grät, blev förbannade. Funderade på
vad som var rätt och hur vi skulle förklara.
När den åländska #metoo-bölden sprack och vittnesmålen började strömma in var det som att
stå i en dusch och vänta på det varma vattnet. Först en kall rännil, sen en kall ström och
plötsligt skållhett, starkt och brännande.
Vi som jobbade med att ta emot vittnesmålen var beredda, och ändå inte. Vi hade ju läst på
men var ändå inte redo för de unga flickornas förtvivlan, för de äldre kvinnornas minnen, för
lättnaden och sorgen, ilskan och avskyn.
När vi ser tillbaka på det som kom fram önskar vi att fler hade läst och lyssnat, att fler stillnat
och funderat vad det betyder för flickor och kvinnor att vi nästan alla delar erfarenheten av
övergrepp, trakasserier och sexualiserat hån.
Det har hänt en hel del, men inte tillräckligt. Vi hoppas att denna rapport, som för vår del är
slutpunkten för #metoo och #ålandockså, ska stämma till eftertanke. Vittnesmålen i rapporten
har redigerats för att skydda personers identitet, men det är kvinnornas egna röster och
berättelser.
Så här vill vi väl inte ha det?

Nina Fellman
Ordförande för Ålands feministparaply